[responsive-menu menu="logged-in-menu"]

Botohet kalvari i vuajtjeve fë familjes së Mons. Dr. Zef Oroshit në komunizem



Leonora Laçi – Shkoder

Botohet libri “Një jetë i përgjuar” Dosja e Sigurimit të mons. dr. Zef Oroshit nga 
Shtëpia Botuese Volaj, Shkodër. Në “Dy fjalë për lexuesin”,  përgatitësi dhe botuesi i këtij 
botimi, biografi i monsinjor Oroshit,  publicisti Tomë Mrijaj shkruan mes të tjerash:-“ Sa 
 e madhe lufta kundër tij, shpifjet kundër tij, aq  shumë i shtohej zelli monsinjorit,   
predikim t’i hapte sytë komunitetit shqiptar, se çfarë po ndodhte  Shqipërinë bunkier dhe t’i 
tregonte botës dhe amerikanëve për gënjeshtrat komuniste. Me interes janë edhe letërkëmbimet 
me familjen e tij, letrat  censuroheshin, studioheshin e kontrolloheshin imtësisht nga Sigurimi i 
shtetit komunist  Shqipëri. Janë botuar disa libra, për veprimtarinë e monsinjor Oroshit, por 
botimi i Dosjes  tij, me titullin: Një jetë i përgjuar”, është si qershia mbi tortë dhe vetëm sa e 
lartëson atë dhe aktivitetin e tij  gjërë.  Çdo gur,  është hedhur mbi personalitetin e tij, ka 
formuar një kështjellë monumentale,  nuk mund  rrëzohet dot.  Monsinjor Zef Oroshi, është 
bërë i pavdekshëm  zemrat e besimtarëve,  historinë kombëtare,  historinë e mërgatës 
shqiptare  mes shekullit XX, ku, fillesat e katoliçizmit mes shqiptarëve  SHBA mbajnë emrin 
e tij. 
Pjesë e librit është dhe ky artikull i imi të cilin po e botoj të plotë për të njohur më mirë 
kalvarin e vuajtjes së familjes së mons.dr. Zef Oroshit (Çokut) përgjatë periudhës së komunizmit. 
 
 
Historia e popullit shqiptar sikurse na mëson nëna histori, vazhdimisht është e mbushur më 
shumë ngjarje dhe episode të rëndsishme historike, të cilat dora dorës po zbardhen, nën dritën e 
rishkrimit të historisë, e cila fatkeqsisht deri tani ka qenë e mbushur me shumë doza të mëdha 
propagande fallco ideologjike komuniste, sesa me fakte origjinale dhe argumente reale historike. 
Si shumë familje të tjera shqiptare në shtetin burg të regjimit bolshevik komunist, në 
Shqipërinë e diktatorit Enver Hoxha edhe rrethi i afërt familjar i prelatit shqiptaro amerikan 
mons. dr. Zef Oroshit, nuk i shpëtoi morsës shtrydhëse të regjimit të egër socialkomunist, duke 
filluar fillimisht me përhapjen e lajmeve të rreme, presione psikologjike, qysh kur ai ishte 
famullitar i kishës katolike në Ungrej (Mirditë), survejimin e organizuar sistematik ndaj tyre, 
pastaj internime të njëpasnjëshme në kohë të ndryshme, ku shumë prej tyre më vonë provuan 
heqjen e lirisë dhe burgun e tmerrshëm komunist.   
 Sipas burimeve arkivore të shtetit komunist, të cilat i kemi shfletuar dhe lexuar me shumë
kujdes kohët e fundit në AQSH në Tiranë, shohim nga tekstet e hartuara me paramendim nga 
punonjësit e Sigurimit të Shtetit, që projektonin dosjet, për të gjithë kundërshtarët politikë të 
regjimit, shohim se: Nga koha e arratisjes e deri aty nga fundi i vitit 1953 dom Zef Oroshi, ka 
treguar aktivitet të madh kundër R.P. të Shqipërisë, duke ardhur shumë herë si diversant. Ky nuk 
ka njëri, sepse nuk ka pasur grua. Dy vëllezërit e tij, që janë këtu kanë qenë të ndarë me te dhe 
nuk kanë banuar së bashku, nuk është marrë asnjë masë karshi tyre. 
Kushdo sot, mbas shumë dekadave, që rilexon me kujdes dhe qetësi, këto fraza të 
sipërcituara, sheh sesa me kujdes i kanë hartuar manipulimet e tyre punonjësit e lartë të Sigurimit 
të Shtetit komunist, fletët e dosjes së madhe të klerikut shqiptaro amerikan.  
Këtu ne dhe ju, kuptoni shumë qartë sesa të djallzuar ishin ata në hartimin e Dosjes së 
prelatit të shquar shqiptar mons. dr. Zef Oroshit, të cilën fatmirësisht e ka sjellur para jush 
biografi dhe studiuesi i kujdesshëm i tij shqiptaro amerikan Tomë Mrijaj. 
Ja një shembull tjetër konkret, sesi hartoheshin faqet e dosjes së Sigurimit të Shtetit në 
periudha të ndryshme të historisë. Kështu me datën 18/X/1960, me titull: “Mbi vëllezërit e 
kriminelit dom Zef Çokut (Oroshit)”, shkruhet: Me të sipermen kerkohen hollësira rreth 
familjes dom Zef Çokut (Oroshit). 
Dy vëllezërit e dom Zefit të quajturit Pren Gjok Prendi dhe Ndue Gjok Prendi (ky i fundit 
i vdekur), janë internuar qysh në vitin 1953, sebashku me nanën Dilën dhe motrën e tyre Luken, 
në qytetin e Lushnjës, ku vazhdojnë të qendrojnë edhe sot.  
Një pjesë e familjes tyre ka banuar në lagjen Varosh të këtij rrethi deri në vitin 
1957-1958, kohë në të cilën babai i tyre Preni i ka tërhequr në Lushnje, ku  mesa dimë neve ata 
vazhdojnë të punojnë në fermë.  
Përsa i përket qendimit politik të familjes së dom Zefit si dhe korrespondencës, që mund 
të jetë zhvilluar në mes tyre, të kërkohet hollësira rrethit të Lushnjës dhe atij të Pukës, mbasi 
ashtu siç theksuam më sipër ata banojnë në këto dy rrethe. 
Në një  tjetër dokument, me datim 19/5/1961 dhe titull: “Mbi pjestarët e e familjes së të 
arratisurit dom Zef Çokut” shkruhet: “Në katundin Kaftallë (Kërthpulë) të këtij rrethi, nga ku 
është dhe dom Zefi ka patur dhe ka aktualisht këta pjestarë të familjes: 
1)Prend Gjok Prendin (Çoku), vëllai i Zefit, vjeç 50. Në vitin 1953, është internuar në 
Lushnje, mbas arratisjes së dom Zefit, ku ndodhet dhe sot. Me vete Prendi qysh në fillim 
ka marrë gruan e tij dhe dy fëmijë të vegjël, ku i ka dhe tani. Mbi qendrimin e Prendit 
atje nuk dijmë gjë.  
2)Ndue Gjok Prendi oku) vëllai i dom Zefit është arrestuar më 1953 dhe në vitin 1954 ka 
vdekur në burg. 
3)Drande Ndue Gjoka, gruaja e Ndue Gjokës dhe kunata e dom Zefit, burri i ka vdekur në 
me vete edhe një vajzë të vogël, vjeç 12. 
4)Gjok Prend Gjoka, djali i vëllait të dom Zefit (i Prendit), që është në internim, vjeç 25, me 
banim në katundin Kaftallë, punon puntorë në ndërmarrjen rruga Fushë-Arrësit. Me 
qendrim politik indiferent.  
5)Pjeter Prend Gjoka (Çoku) djali i vëllait të dom Zefit, vëllai i Gjokës, vjeç 23, banon në 
katundin Kaftallë, punon punëtor krahu në ndërmarrjen Rruga Puke. Me qendrim politik 
indiferent.  
Lidhur me këtë familje nuk kemi asgjë për të shënuar, mbasi nuk kanë ndonji aktivitet 
armiqesor, ndërsa për vëllain e dom Zefit që është i internuar në Lushnje, nuk dijmë ndonjë gjë. 
Gruaja dhe dy fëmijët që Prendi i ka me vete, nuk janë të internuar. 
Këto të dhëna janë nxjerrë nga Sigurimi i Shtetit, por kemi mbledhur të dhëna dhe nga 
familjarët e mons. Oroshit. Ku dëshmojnë se:  
Gjok Prendi Baba i mons. dr. Zef Oroshit vdiq në vitin 1919 në moshë të re.  
Dila Gjokë Prendi, e ema e monsinjorit, internohet në vitin 1952 në Tepelenë, Tiranë, 
Lushnje, ku dhe vdes në internim. 
Prend Gjok Prendi, vëllai i madh i mons. Oroshit, arrestohet në vitin 1952, dënohet me 5 
vite burg pastaj në internim. Ky quhet dënim i përjetshëm, duke mos pasur të drejtë civile, që të 
kthehet në shtëpinë e tij në Mirditë. 
Ndue Gjok Prendi vellai i vogë mons. Oroshit (për  cilin mund  lexoni  poshtë), 
arrestohet në vitin 1952, ku qendron 1 vit në hetuesi në Degën e Punëve të Brendshme të qytetit 
të Shkodrës dhe vdes në moshën 32 vjeçare. 
Pjetër Prendi, djali i vëllaut të monsinjorit. Internohet në vitin 1952. Tepelenë, Tiranë, 
Lushnje. 
Gjon Prendi, djali vëllait të mons. Oroshit. Internohet në vitin 1952. Arrestohet me 12 maj 
1966, për tentativë arratisje. Dënohet me 11 vjet burg politik. Kryen dënimin në burgun famkeq 
të Spaçit. Ai edhe sot vuan pasojat fizike  shkaktuar  burgun e tmerrshëm  fjalë, ndryshe 
Mat’hauzen dhe Aushvici shqiptar. 
 
 
Vdekja në torturat më çnjerëzore të Ndue Gjok Prendit 
 
Për brezin e sotshëm dhe ato  do  vjnë  tokën e Arbërit, është mirë   zbardhim 
apo lemë deshmi historike origjinale mbi vdekjet çnjerëzore,  sallat dhe qelitë e ftohta  
Këtu do  flasim shkurtimisht, për antikomunistin Ndue Gjok Prendi,  ishte vëllai i 
vogël i mons. dr. Zef Oroshit, i cili, arrestohet  vitin 1952, ku qendron 1 vit  hetuesi  
Degën e Punëve  Brendshme  qytetit  Shkodrës. Këtu fatkeqsisht ai vdes  moshën 32 
vjeçare, duke mos pasur mundësi fizike  t’i mbijetoj turturave shtazarake... 
Me fitoren e lirisë dhe demokracisë  Shqipëri  vitin 1991, njerëzit  kanë qenë  
qelinë e burgut me  riun Ndue Gjok Prendi, tregojnë për torturat  ç’njerëzore,  kishin bërë 
ndaj tij kuadrot kryesorë  Ministrisë  Brendshme, Hetuesisë  Përgjithshme dhe Sigurimi i 
Shtetit  qytetin e Shkodrës (sot ky burg famkeq, sot ndodhet si pjesë e Kuvedit  Motrave 
Katolike,  cilat e kanë kthyer  shtepi muze, si dëshmi e historisë plot vuajtje dhe sakrifica 
sublime, ku kanë mbyllur sytë dhe kaluar  amshim shumë prelate dhe klerikë  tjerë,  Kishës 
Katolike  Shkodër dhe Shqipëri). Ndoi vdes n tortura, duke mos mundur t’ju mbijetojë atyre. 
Tortura  tjera  egra, janë përdorur vazhdimisht ndaj Ndue Gjokë Prendi. Ai është 
rrahur me dru, deri  shkaktimin e plagëve dhe humbjen e ndjenjave.  vonë ndaj tij janë 
përdorur tortura klasike psikologjike  përgjithshme,  bëra vazhdimisht gjatë gjithë ditës  
hetuesi nga oficerët e lartë  Sigurimit dhe ndihmësit e tyre xhelatë.  
Bashkëvuajtësit e tij u kanë treguar me hollësi pjesëtarëve  familjes, disa nga torturat 
çnjerëzore,  iu bënë  riut 32 vjeçar Ndue Gjok Prendit, vëllait  vogël  mons. dr. Zef 
Oroshit.  Ata ishin: Rrahje me dru, shpim i mishit me tel  djegur, futja e kripës  mish, lënia 
 ujë  ftohtë, lënia pa bukë deri  vdekje, varje me kokëposhtë, shtrëngimi i gjinjve me pinca, 
maçoku  tumane (bernavekve), mbushja e gojës me kripë, futja e jashtëqitjes  gojë etj. 
Qëllimi i këtyre torturave ndaj pjesëtarëve  familjes  meshtarit  Shqipëri, ishte për 
 frikësuar prelatin e shquar mons. dr. Zef Oroshin,   ndal hovin e tij kundër Qeverisë dhe 
diktaturës komuniste  Shqipëri.  
Dihet, se prelati shqiptar dr. Oroshi, ishte bërë një ndër liderët e rëndsishëm  
komunitetit shqiptaro amerikan  SHBA dhe Europë. Ai kishte një aktivitet shumë  madh 
antikomunist  SHBA dhe  veçanti prelati bashkëpunonte ngushtë  Ëashington D.C, me 
disa senatorë dhe kongresmenë me peshë  Senatin dhe Kongresin Amerikan. 
Duke mbetur brenda temës sonë theksojmë, se sipas dëshmive gojore nga ish  
persekutuar, tregohet me hollësi llojet e torturave  përdorura gjatë regjimit komunist. Ajo ishte 
njësoj kudo nëpër qelitë e hetuesive,  ushtrohej sistematikisht nga Sigurimi Shtetit komunist  
rrethana  ndryshme, dhunë dhe represioni fizik ndaj  denuarve politikë, gjatë viteve 
1945-1991  Shqipëri.  
 
FATI I LUKES, MOTRES SË MONSINJOR ZEF OROSHIT 
 
Luke Gjokë Prendi, lindi  19 shkurt 1919 Kaftallë Mirditë. Ajo ishte motra e mons. dr 
Zef Oroshit, Prendit dhe Ndout. Me shugurimin e dom Zef Oroshit si meshtar, Lukja, edhe pse 
nuk ishte motër kishe, i shërbeu  vëllait  Ungrej ku ai shërbente..  
Arratisja e tij do  kishte pasoja për familjen dhe  afërm  tjerë. Familja e dom Zefit u 
internua. Ndoi, i vëllai i dom Zefit, arrestohet e dërgohet  burgun e Shkodrës dhe vdes pas 11 
muajve hetuesi. Burgut nuk do i shpëtonte as vëllai tjetër Prendi.  
Anëtarët e tjerë  familjes, motra Luke dhe gruaja e Prendit me fëmijët, internohen 
fillimisht  Tiranë, Berat e Tepelenë, e  fund e mbyllin kalvarin e tyre  Plug  Lushnjes.   
Lukja, teksa i shërbente dom Zefit, arriti  përvetësonte italishten dhe gjermanishten, 
njohuritë e gjuhës gjermane i hynë  punë  Tepelenë, ku aty u shoqërua dhe me dy motra 
nderi gjermane, duke qenë se njihte gjuhën, por Sigurimi i pikasi dhe i largoi dy motrat për  
një tjetër kamp.  
Lukja mbajti kontakte me  vëllain nëpërmjet letrave  ai i dërgonte me emrin e Ana 
Hajdarit, letërkëmbimi ishte i thjeshtë dhe vetëm për  ditur gjendjen shëndetësore.  
 kampin e Tepelenës, sipas tregimeve  Lukes, vdisnin çdo ditë njerëz. E vetmja gjë  
e mbante gjallë shpresën ishte libri i vogël i uratës  nuk e lëshoi nga duart dhe e fshihte   
mos e shihnin rojet, ky libër shpëtoi bashkë me Luken.  
Ajo ka treguar dhe një ngjarje kur Bardhok Biba vinte tek qela e dom Zefit  Ungrej dhe 
 biseda e sipër dom Zefi i ka thënë disa herë   ndërronte drejtim e  mos merrej me 
komunizmin e Bardhok Biba thoshte: Ne do hamë me lugë floriri, komunizmi nuk është diçka e 
keqe.”  
Me rënien e komunizmit, Lukja kthehet nga internimi dhe strehë e vetme e saj ishin nipat  
cilët e mbajtën derisa mbylli sytë  mars  2007. 
Një nga ngjarjet e dhimbshme ishte dhe vdekja e vëllait  madh Prendit  mes  viteve 
‘80, ku dom Zef Oroshi hapi  pame (bëri pritje për ngushëllime) për   SHBA, dhe ishte hera 
e parë  ai po u tregonte miqve se ndjehej borxhli ndaj  vëllait  madh pasi përpara arratisjes 
e kishte pyetur vëllanë a  ikte apo  rrinte, duke e ditur  do  ishte familja ajo  do vuante 
pasojat e arratisjes.  
I vëllai kishte këmbëngulur  ai  ikte dhe  mos merzitej për ta e  veç ai  shpëtonte 
dhe ka marrë bekimin e tij. Dom Zefi e vuajti  tepërmi largësinë nga vendlindja, por dhe faktin 
Ky ishte kalvari i një familje të tërë që humbën pothuajse gjithçka përveç se dinjitetit, e çdo 
hap i tyre fals ishte garanci për burgosje apo internime. Familje me njollë në biografi që nuk iu 
hoq asnjëherë për aq kohë sa zgjati komunizmi në Shqipëri.  
Njollosja e djeshme nga diktatura ishte damka që i shoqëroi në sytë e sistemit komunist, 
por ata sërisht e mbajtën kokën lartë pasi nga djepi i asaj familje kishte dal një meshtar që la 
gjurmët e tij në historiografinë shqiptare e kryesisht në atë të diasporës shqiptare në Amerikë. 
Vuajtjet e familjes së tij i jepnin forcë mons.Oroshit për të mos u ndalur përballë armiqve 
apo pengesave që shfaqeshin, e për të punuar më fuqishëm me komunitetin shqiptar në SHBA, 
për të lënë shenjen e tij në historinë e Katolicizmit shqiptar.  
Ai nuk reshti së ngrituri zërin kundër padrejtësive që bëheshin në Shqipëri në emër të 
komunizmit. Nuk reshti së demonstruari kapacitetin intelektual të tij, nuk reshti së shkruajturi, së 
botuari, së predikuari.  
Meshët e tij kishin kryefjalë dhe kallzues vuajtjet e Shqipërisë dhe mënxyrën që kishte 
sjellë ai regjim famëkeq. 
Dosja e Monsinjorit, është dëshmija e gjallë e frikës së një sistemi të tërë ndaj atij si 
individ, forcës së fjalës së tij si meshtar, aftësive të tij si intelektual, peshës së fjalës si mirditor, 
vendndodhjes së tij në tokën e demokracisë, ku kritikonte hapur çdo ndërmarrje antishqiptare të 
regjimit komunist, çdo vllavrasje, çdo vetvrasje, kritikonte hapur çdo akt mbytës së lirisë së 
shprehjes dhe lirisë së predikimit fetar që i bëhej ndaj feve  Shqipëri. 
 
Menu Title